Med sorg i mitt hjärta...
Man vet aldrig vad morgondagen gömmer.
Ena dagen är det glädje och skratt för att nästa dag bytas ut till
djup sorg och förtvivlan. När olyckan är framme finns det ingen
återvändo. Eva, jag hittar inga tröstande ord nu när Tulo, Kolas
bror gått över....
Regnbågsbron...
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans
Eva!
Jag tänker på Er och känner med Er i denna svåra stund.
Ena dagen är det glädje och skratt för att nästa dag bytas ut till
djup sorg och förtvivlan. När olyckan är framme finns det ingen
återvändo. Eva, jag hittar inga tröstande ord nu när Tulo, Kolas
bror gått över....
Regnbågsbron...
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans
Eva!
Jag tänker på Er och känner med Er i denna svåra stund.
Tävling i Kind
Drog startnummer två, precis som i Herrljunga. Det bådade ju inte gott, med tanke på det resultatet! Vi var 4 stycken från vår klubb av 23 tävlande som kom till start. Jag hoppades ju att något cert skulle gå till klubben så vi kunde få lite tårta på kommande torsdagsträning. Började med platsliggning där Kola skruvade sig, kollade på de andra hundarna och tyckte det var allmänt tråkigt att ligga still! Betyg 8,5-9. Efter det skulle det vara avfärd till spårmarkerna. Spårdomaren Lothar Marunga hade sin unghane springande lös på parkeringen när grupp två skulle lägga sin plats. Då upptäcker Lothar att hans hund springer omkring bland de hundar som just ska lägga plats! Han skriker då "Kom till PAPPA...skynda dig och kom till PAPPA" Jag som trodde att han hade köpt jycken på en parkeringsplats och så visar det sig att han själv är tillverkare!?!
Vid upptaget så hittade inte tävlingsledaren påsläppspunkten så Lothar säger, det gör inget, det går åt helvete för Romland i alla fall! Jag glodde stint på han å sa, gå å klipp dej, knäpp skjortan, du ser ut som en slusk. Sen släppte jag på och tack å lov så gick hon åt rätt håll! Betyg 10 på upptag. (Bilden tagen av Lothar vid ett tidigare tillfälle)
Arslet är inte så stort som det ser ut!
(Hoppas jag)
Många spårtävlande har full koll på hur hunden går, vilken riktning, spetsen, tid mellan pinnarna o.s.v. Personligen har jag noll koll. Har fullt upp med att hålla i linan, ta mig fram i markerna och ta emot levererade pinnar. Men min trygghet är ändå det jag har i fickan, mobilen och telefonnummret till spårmottagaren. Har bara behövt använda det vid ett tillfälle, i Nässjö förra året i högre klass när fröken jagade rådjur i spårlina med mej i släptåg! Då ringde jag mottagaren som frågade...var är du!?! Ja, va fan tror du! I skogen så klart, vi var vilse! Efter mycket om och men så fann vi varandra, (fast han var inget för mej, alldeles för ung) Det var en liten passus för denna gången kom vi till slutet med en missad pinne. Vi hade dock en pinne som fröken Kola tagit upp när jag halvkröp genom döda granar och hörde ett knak, jag slet upp köttbullepåsen för sent! Den var redan kluven men hängde ihop på några sköra trätrådar, Jag tog pinnen med största varsamhet och försökte trycka i hop den, måste ha varit av dålig kvalité, men la den ändå i en alldeles egen ficka. Vid överlämnandet av pinnarna til mottagaren undrade jag om hon hade gummiband, då är det liksom lättare att dölja skavankerna genom att lägga den trasiga mellan två hela. Plastpåse hade hon! En kluven pinne kan liksom räknas bort. Det är 21 poäng! När jag senare satt i fiket så kommer Lothar med "pinnen" som var helt itudelad. Tänkte då att jag skulle behöva kalla in advokat Silbersky (eller vad han heter). Men slapp göra det, fick pinnen tillgodoräknad.
Tillbaka på klubben så var det dags för lydnad. Jag tog ut Kola ur bilen i god tid för att hon lksom skulle kola ner eller nåt! Nummer ett bröt plötsligt sin lydnad vilket gjorde att vi inte riktigt fick värma klart. Trots det fick vi 9:a på fria följet, 10:a på skallet, 9:a på metallen och 8:a på hoppet (islag) resten av betygen berättar jag inte om! Kola tyckte i alla fall att det var alldeles fruktansvär roligt! Vilket inte matte (jag) höll med om. Detta kommer bli jättebra i framtiden, säger dom som kan och vet. När hon är 12 då eller? Vi blev i alla fall godkända...igen "suck".
Köket i Kind hade full koll! En klar 10:a!
Uppletandet kvar då, hade ju redan gått åt helsike med det andra så vad spelade det resultatet för roll! Vi satt några stycken på altanen och babblade. Bl.a Anders som under en längre tid lovar att bjuda mej på vin och räkor men jag har slutat hoppas, brevid satt en tjej som jag inte pratat med förut som plötsligt säger, jag brukar läsa din blogg! Fan va kul! Nu vet jag att det åtminstonde är en som läser den!:-) Sätter in en bild på denna läsaren vid namn Johanna.
Ser ut som om Anders är mer inriktad på vin
och räkor här!
Sista momente var uppletande. Å det var ju kul...tyckte Kola. En ruta som bestod av 4 vågräta åar ca. en meter breda! För att göra en lång badhistoria kort så fick hon in alla 4 föremålen med ett byte och betyg 6! Stoppade in en pisseblöt hund i bilen! Börjar nästan längta till att hon ska bli 12! Prisutdelningen liknade den i Herrljunga. Jag kom inte sist....det var 4 som bröt...sen kom vi:-) Vid Herrljungas prisutdelning så viskade tävlingssekreteraren till mej...carina, du har betalt in för mycket pengar...så fick jag tillbaka 160 spänn. Jag vänder mej om till de andra tävlande med pengarna i näven och säger....jösses...undrar hur mycket vinnaren får!? Stort gapskratt!
Tja...nån ska ju vara sist med...just nu är det vi, men inte länge till. Vi ligger lågt endast av en anledning. Vi vill inte slåss med björnar i Borlänge! Men nästa gång tar vi cert!
Domarna i Kind! Tack för en bra arrangerad tävling.
Marie - 4 p från cert!
Anders - c.p
Mikael - bröt
Jag - sist (men före de som bröt)
Tji tårta kommande torsdag!
Vid upptaget så hittade inte tävlingsledaren påsläppspunkten så Lothar säger, det gör inget, det går åt helvete för Romland i alla fall! Jag glodde stint på han å sa, gå å klipp dej, knäpp skjortan, du ser ut som en slusk. Sen släppte jag på och tack å lov så gick hon åt rätt håll! Betyg 10 på upptag. (Bilden tagen av Lothar vid ett tidigare tillfälle)
Arslet är inte så stort som det ser ut!
(Hoppas jag)
Många spårtävlande har full koll på hur hunden går, vilken riktning, spetsen, tid mellan pinnarna o.s.v. Personligen har jag noll koll. Har fullt upp med att hålla i linan, ta mig fram i markerna och ta emot levererade pinnar. Men min trygghet är ändå det jag har i fickan, mobilen och telefonnummret till spårmottagaren. Har bara behövt använda det vid ett tillfälle, i Nässjö förra året i högre klass när fröken jagade rådjur i spårlina med mej i släptåg! Då ringde jag mottagaren som frågade...var är du!?! Ja, va fan tror du! I skogen så klart, vi var vilse! Efter mycket om och men så fann vi varandra, (fast han var inget för mej, alldeles för ung) Det var en liten passus för denna gången kom vi till slutet med en missad pinne. Vi hade dock en pinne som fröken Kola tagit upp när jag halvkröp genom döda granar och hörde ett knak, jag slet upp köttbullepåsen för sent! Den var redan kluven men hängde ihop på några sköra trätrådar, Jag tog pinnen med största varsamhet och försökte trycka i hop den, måste ha varit av dålig kvalité, men la den ändå i en alldeles egen ficka. Vid överlämnandet av pinnarna til mottagaren undrade jag om hon hade gummiband, då är det liksom lättare att dölja skavankerna genom att lägga den trasiga mellan två hela. Plastpåse hade hon! En kluven pinne kan liksom räknas bort. Det är 21 poäng! När jag senare satt i fiket så kommer Lothar med "pinnen" som var helt itudelad. Tänkte då att jag skulle behöva kalla in advokat Silbersky (eller vad han heter). Men slapp göra det, fick pinnen tillgodoräknad.
Tillbaka på klubben så var det dags för lydnad. Jag tog ut Kola ur bilen i god tid för att hon lksom skulle kola ner eller nåt! Nummer ett bröt plötsligt sin lydnad vilket gjorde att vi inte riktigt fick värma klart. Trots det fick vi 9:a på fria följet, 10:a på skallet, 9:a på metallen och 8:a på hoppet (islag) resten av betygen berättar jag inte om! Kola tyckte i alla fall att det var alldeles fruktansvär roligt! Vilket inte matte (jag) höll med om. Detta kommer bli jättebra i framtiden, säger dom som kan och vet. När hon är 12 då eller? Vi blev i alla fall godkända...igen "suck".
Köket i Kind hade full koll! En klar 10:a!
Uppletandet kvar då, hade ju redan gått åt helsike med det andra så vad spelade det resultatet för roll! Vi satt några stycken på altanen och babblade. Bl.a Anders som under en längre tid lovar att bjuda mej på vin och räkor men jag har slutat hoppas, brevid satt en tjej som jag inte pratat med förut som plötsligt säger, jag brukar läsa din blogg! Fan va kul! Nu vet jag att det åtminstonde är en som läser den!:-) Sätter in en bild på denna läsaren vid namn Johanna.
Ser ut som om Anders är mer inriktad på vin
och räkor här!
Sista momente var uppletande. Å det var ju kul...tyckte Kola. En ruta som bestod av 4 vågräta åar ca. en meter breda! För att göra en lång badhistoria kort så fick hon in alla 4 föremålen med ett byte och betyg 6! Stoppade in en pisseblöt hund i bilen! Börjar nästan längta till att hon ska bli 12! Prisutdelningen liknade den i Herrljunga. Jag kom inte sist....det var 4 som bröt...sen kom vi:-) Vid Herrljungas prisutdelning så viskade tävlingssekreteraren till mej...carina, du har betalt in för mycket pengar...så fick jag tillbaka 160 spänn. Jag vänder mej om till de andra tävlande med pengarna i näven och säger....jösses...undrar hur mycket vinnaren får!? Stort gapskratt!
Tja...nån ska ju vara sist med...just nu är det vi, men inte länge till. Vi ligger lågt endast av en anledning. Vi vill inte slåss med björnar i Borlänge! Men nästa gång tar vi cert!
Domarna i Kind! Tack för en bra arrangerad tävling.
Marie - 4 p från cert!
Anders - c.p
Mikael - bröt
Jag - sist (men före de som bröt)
Tji tårta kommande torsdag!
Jaha, då har året börjat!
Nu kan jag inte längre skylla min slöhet på vinterdvala, det finns nämligen ingen snö kvar här i Götet. Vi (Sanna, jag och Ludde) har just satt ihop SchäferHoppet nr. 1 -06, Den är lagd på lådan innan påsk men kvastkärringarna ser väl till att fördröja framkomsten till efter påsk. Å andra sidan, den som väntar på nåt gött...:-) Vi hade stor hjälp av Ludde (bilden) han älskade nämligen tidningen, den var helt sönderläst,uppäten och dregglig efter en väl genomgranskad, och inspektierad bilagan. Vi tror den får godkänt!
Ludde och SchäferHoppet.
Ludde och SchäferHoppet.
Så har vi ju, jag och mitt elände till hund varit ute och tävlat Elit spår idag! Herrljunga var målet! Tidig morgon och samling kl. 07.00. Vi drog startnummer 2. Kvart i åtta tog jag ut en hysteriskt skrikande hund ur bilen för att släppa på spåret! Det var ju ingen hit! Hon rusade ut i full fart fast jag försökte bromsa...hon fick upp spåret 35 meter ut och drog stenhårt åt höger! "Tillbaka till ruta" "Fan också" skrek jag. Vi var alltså två skrikande individer på detta upptag. Jag vände henne och med samma fart åt andra hållet släpade hon i väg med mej! Över ris stock och sten, jag flåsade som en jäkla flodhäst och kände mej som en pigg 90-åring. Pinnarna kom hon och körde upp i nyllet på mej för att få köttbulle. En pinne tog hon och fortsatte spåra med i munnen...den upptäckte jag när den knakade..den hade blivit två!
Vi kom runt spåret och hon tog slutet. Jag var genomblöt...skyller mer på regn än på dålig kondis:-) Talade om för mottagaren att hon måste lägga den kluvna pinnen mellan två hela...för att klämma i hop dom liksom. Det gjorde hon! Vi fick nia på spåret å sju på upptag. Efter spåret fick hon leka med boxerpojken Kalle. Dom sprang som fasen och jag tänkte att hon kommer aldrig orka med lydnaden efter detta.
Men det gjorde hon!!! Å helst utan mej...befann sig på en annan planet och inte berodde det på trötthet. Tjuvstarter...skrik...och ren olydnad. I uppletandet kutade hon runt som på en jakt i nästan 2 minuter innan hon kom på vad vi gjorde där...så plockade hon i tre föremål. Nåväl...vi kom inte sist...fyra stycken bröt tävlingen....å sen kom vi! Spelar ingen roll, jag älskar denna bustös, kan inte göra mer än att skratta och inse att hon ännu är ung. Men hade det varit ett halvår framåt i tiden så hade jag strypt henne! Men i skrivande stun så är hon trött...har varit en hård dag med matte i släptåg. Å gu vad jag älskar henne när hon sover:-)
Livet Leker!
När jag fyllde 40 trodde jag att livet var slut! Nu vid 50 + så upptäcker jag att livet just har börjat! Våren är här och det spritter i kroppen precis som när jag var 18 (blev med barn då) fast mer moget och utan en massa moraltänk. Blommorna kryper upp ur gräsmattan i takt med att jag vaknar ur vinterdvalan. I Torsdags ringde Jerry åsså träffades vi och gick en prommis vid Delsjön i spöregn. Hans jycke är jättesnäll men en 15:åring på moppe liksom. Kola kan inte freda sig för att han är alldeles för brutal. Jag sa till Jerry att om han hade varit människa så hade han nog varit en hustrumisshandlare. Det är nog vad Kola också tycker. Hade hon varit människa så hade blåmärerna synts. Ähh...säger han...hon är en prinsessa...(på grov stockholmska)
På fredagen tränade vi spår, Jerry la till mej och jag till honom. Sen tog vi en prommis och Kola fick ännu mera blåmärken tills jag kom på att om Azzam hade en pinne i munnen att stila sig med så var han snäll. Jag såg till att han hade det, Jerry bara skrattade. Pisseblöta spår, snön har ju just smält och tjälen har inte gått ur marken än. Men va fasen, är man hund-människa så funkar allt! Jerrys spårlina var katastrof! En sån där nylånlina från 70-talet som bränner i handen...men så är han ju gammal också:-) Jycken spårade jättebra (för att vara en malle) Kola hade jättestrul med sitt spår men det verkade som om någon hade gått där efter att Jerry lagt spåret. Nåväl, vi kom till slutet i alla fall. Blir ju lite skakis eftersom vi ska tävla nästa fredag! När vi var klara så kom Katja med ett helt gäng jyckar...först Råttan åsså nån tollare å sen massa små vita saker...westisar. Kola tjingsade på alla och är som vanligt, vänlig. Jerry frågar om han ska släppa ut sin också! Nej, absolut inte...överkörda små veka hundar är ingen vacker syn...även om Azzam gör detta i all vänlighet! Katja kan inte ha hunnit gått mer än 100 meter så öppnade sig himlen och haglet fullkommligt vräkte ner, åskan small från himlen. Jag kastade mig in i bilen, likaså gjorde Jerry i sin bil, ring mej, sa han, så kan vi ta nån öl efter showen i morgon.
Jag hade fått sex av biljetter av Jerry till Ringside på Lorensbergteatern på Lördagen. Den sista föreställningen där. Syrran, henne som jag har svårt att erkänna för att hon har BC, kom med tåget på kvällen. Jag hämtade henne på stationen efter 10 . Jaha, å sen skulle hon sitta å tjöta halva natten. Vid tvåtiden kom vi i säng. På Lördagen hade jag fyra kurser på raken....i spöregn! Efter det åkte vi och köpte en spårlina till Jerry, en modärn sådan. Denna virades in i påskris och rosor. Vi fixade också en bukett grissnoppar, eller vad det var, klädda med påskfjädrar till jycken hans. Genomfrusen, trött och blöt in på bara trosorna åkte vi och köpte pizza och till den hade vi vitt vin. Vi försökte att efter bästa förmåga göra oss vackra inför kvällens föreställning. Christina och Sanna skulle ansluta sig innan bussavfärden från Mölnlycke. När Sanna kommer gående utanför köksfönstret ser hon min kära syster (som hon aldrig träffat) sitta vid köksbordet och måla ögonen. Väl innanför dörren säger hon "Jag ser att det sitter en HAGGA vid köksbordet och spacklar sej! :-)" Det var ju inte mej hon såg utan min syster som lugnt och stilla presenterade sig trots det grova påhoppet.:-) Sanna! Du borde väl se att jag är både yngre och vackrare!?
När vi var färdigspacklade och något så när vackra så tog vi sex- bussen till stan Göteborg. Där gick vi in på Avenyns dyraste krog och drack öl. Jag ringde Jerry, bara telesvar! Han hade ju haft ett uppträdande redan, visste jag. Han hade naturligtvis inte mobilen på sig. Jaja, tänkte jag, det löser väl sig! Halv åtta satt vi på plats i salongen. Å jösses, det blev en chock! Där stog han min "träningskompis" som jag hade kört ut i blötspåret dagen innan och drog en rockrepa jag sent ska glömma!! Fasen, han är bra mycket duktigare på rock än på hund! Fast han är väldigt duktig på hund också! :-) Försökte knäppa kort på det hela med uselt resultat. Jag som egentligen kan fota han när jag vill liksom. Skit samma, impad blev jag i alla fall. När han sedan sjöng "Vintersaga" när röken omslöt honom så rös jag. Vilken artist han är!!!
Publiken stog upp och visslade, jublade och klappade händer. Och jag som knappt har fattat att han är en kändis!! Vid sista låten så lades vår spårlina som var inlidad i rosor och påskris med fjädrar å allt samt "pittarna med fjädrar till Azzam" på scenkanten. Jerry gick fran å kollade på kortet, sjöng sen "Ilove Corina, tell the world i do"! Efter det avslutade han med att säga "vi ses uppe i baren". Jaha, tänkte jag och var fortfarande tagen av hela uppträdandet liksom. Jag fattade inte budskapet så vi sex hundtjejer gick vidare till en bar...vi såg Magnus Uggla på vägen:-)..tog en öl till. Så säger Lisa...varför sa han "vi ses uppe i baren"? Då slog det mej! Va fan, han tog ju kontakt!!!! De andra fyra drog hemåt men syrran och jag gick tillbaka till baren. Där var Jerry med orkester samt Lorensberg personal. Jag ska inte dra ut på mer beskrivningar men vi hade i alla fall jävligt kul med gratis dricka och mat samt hemkomst kl. 5 på morgonen. Tack Jerry för en oförglömlig kväll!!
Inte så lätt att fota med flintisar emellan!
Söstra min laddar inför lördagkvällens bravader. Då visste hon inte att söndagen skulle bli en enda lång baksmälla:-)
På fredagen tränade vi spår, Jerry la till mej och jag till honom. Sen tog vi en prommis och Kola fick ännu mera blåmärken tills jag kom på att om Azzam hade en pinne i munnen att stila sig med så var han snäll. Jag såg till att han hade det, Jerry bara skrattade. Pisseblöta spår, snön har ju just smält och tjälen har inte gått ur marken än. Men va fasen, är man hund-människa så funkar allt! Jerrys spårlina var katastrof! En sån där nylånlina från 70-talet som bränner i handen...men så är han ju gammal också:-) Jycken spårade jättebra (för att vara en malle) Kola hade jättestrul med sitt spår men det verkade som om någon hade gått där efter att Jerry lagt spåret. Nåväl, vi kom till slutet i alla fall. Blir ju lite skakis eftersom vi ska tävla nästa fredag! När vi var klara så kom Katja med ett helt gäng jyckar...först Råttan åsså nån tollare å sen massa små vita saker...westisar. Kola tjingsade på alla och är som vanligt, vänlig. Jerry frågar om han ska släppa ut sin också! Nej, absolut inte...överkörda små veka hundar är ingen vacker syn...även om Azzam gör detta i all vänlighet! Katja kan inte ha hunnit gått mer än 100 meter så öppnade sig himlen och haglet fullkommligt vräkte ner, åskan small från himlen. Jag kastade mig in i bilen, likaså gjorde Jerry i sin bil, ring mej, sa han, så kan vi ta nån öl efter showen i morgon.
Jag hade fått sex av biljetter av Jerry till Ringside på Lorensbergteatern på Lördagen. Den sista föreställningen där. Syrran, henne som jag har svårt att erkänna för att hon har BC, kom med tåget på kvällen. Jag hämtade henne på stationen efter 10 . Jaha, å sen skulle hon sitta å tjöta halva natten. Vid tvåtiden kom vi i säng. På Lördagen hade jag fyra kurser på raken....i spöregn! Efter det åkte vi och köpte en spårlina till Jerry, en modärn sådan. Denna virades in i påskris och rosor. Vi fixade också en bukett grissnoppar, eller vad det var, klädda med påskfjädrar till jycken hans. Genomfrusen, trött och blöt in på bara trosorna åkte vi och köpte pizza och till den hade vi vitt vin. Vi försökte att efter bästa förmåga göra oss vackra inför kvällens föreställning. Christina och Sanna skulle ansluta sig innan bussavfärden från Mölnlycke. När Sanna kommer gående utanför köksfönstret ser hon min kära syster (som hon aldrig träffat) sitta vid köksbordet och måla ögonen. Väl innanför dörren säger hon "Jag ser att det sitter en HAGGA vid köksbordet och spacklar sej! :-)" Det var ju inte mej hon såg utan min syster som lugnt och stilla presenterade sig trots det grova påhoppet.:-) Sanna! Du borde väl se att jag är både yngre och vackrare!?
När vi var färdigspacklade och något så när vackra så tog vi sex- bussen till stan Göteborg. Där gick vi in på Avenyns dyraste krog och drack öl. Jag ringde Jerry, bara telesvar! Han hade ju haft ett uppträdande redan, visste jag. Han hade naturligtvis inte mobilen på sig. Jaja, tänkte jag, det löser väl sig! Halv åtta satt vi på plats i salongen. Å jösses, det blev en chock! Där stog han min "träningskompis" som jag hade kört ut i blötspåret dagen innan och drog en rockrepa jag sent ska glömma!! Fasen, han är bra mycket duktigare på rock än på hund! Fast han är väldigt duktig på hund också! :-) Försökte knäppa kort på det hela med uselt resultat. Jag som egentligen kan fota han när jag vill liksom. Skit samma, impad blev jag i alla fall. När han sedan sjöng "Vintersaga" när röken omslöt honom så rös jag. Vilken artist han är!!!
Publiken stog upp och visslade, jublade och klappade händer. Och jag som knappt har fattat att han är en kändis!! Vid sista låten så lades vår spårlina som var inlidad i rosor och påskris med fjädrar å allt samt "pittarna med fjädrar till Azzam" på scenkanten. Jerry gick fran å kollade på kortet, sjöng sen "Ilove Corina, tell the world i do"! Efter det avslutade han med att säga "vi ses uppe i baren". Jaha, tänkte jag och var fortfarande tagen av hela uppträdandet liksom. Jag fattade inte budskapet så vi sex hundtjejer gick vidare till en bar...vi såg Magnus Uggla på vägen:-)..tog en öl till. Så säger Lisa...varför sa han "vi ses uppe i baren"? Då slog det mej! Va fan, han tog ju kontakt!!!! De andra fyra drog hemåt men syrran och jag gick tillbaka till baren. Där var Jerry med orkester samt Lorensberg personal. Jag ska inte dra ut på mer beskrivningar men vi hade i alla fall jävligt kul med gratis dricka och mat samt hemkomst kl. 5 på morgonen. Tack Jerry för en oförglömlig kväll!!
Inte så lätt att fota med flintisar emellan!
Söstra min laddar inför lördagkvällens bravader. Då visste hon inte att söndagen skulle bli en enda lång baksmälla:-)