Carina Romland

Hundproblem! Ja, det har man ju sysslat med i ett antal år! Kommer väl ihåg min första "problemhund" en golden som inte ville apportera. Jag lärde hundägaren och hunden detta och som betalning fick jag en cyckel! Detta var år -76 eller nåt sån´t! Det har gått 30 år!! Sedan dess har det säkert varit en bra bit över 1000 hundägare som sökt hjälpt med i olika problem som man har haft med sin hund. Det beror sällan eller aldrig på hunden att det blir problem, snarare är det så att hundägaren aldrig lärt sig prata med och förstå sin hund! Några av dessa hundar kommer jag minnas även när jag sitter på hemmet. Minns bl.a. en Foxterrier som spydde var 10:e meter på promenaden. Dom kunde inte gå ut med den direkt efter den hade fåt mat för då spydde den upp maten! Ett knepigt problem som gjorde ägarna förtvivlade, vilken dom också upplyste hunden om. Jag upptäckte ganska snart att den gick och svalde luft...sådär som grabbarna i skolan gjorde för att kunna rapa högre än alla andra. Varje gång den svalde så fyade jag och varje gång den spydde så drog jag bara iväg med den! Den slutade med dumheterna och tyckte nog att det var ganska skönt att slippa spy. Det finns mycket att berätta om detta men jag ska i stället berätta om min egen lilla "problemhund" Kola! Vi var ju som sagt i Lerum och tävlade elit spår och hon växlade över på rådjur. Tia på upptag och sedan två pinnar. Pisseblöt och genomförbannad inser jag att jag har ett problem. Hundfan går på vilt!


En typiskt svensk "problemhund" med attityd! (Hmm..certfärger!)

Dags att börja använda hjärnan, jag måste ju lösa detta vilttänkande. Hon får ju mat två gånger om dagen så det kan ju inte handla om att hon är svältande! Hon fyllde 3 år i fredags så jag kan inte skylla på valpfasoner heller. Dagen efter tävlingen så var vi på klubbens appellplan när det gick ett rådjur över parkeringen ock passerade vår bil med någon meter bara. På med kopplet och dit! Lite nosning och jag sa ett skarpt nej och hon sa okey! Så var det med det! Inget intresse! I Göteborg har vi ju Slottskogen, en park med alla möjliga djur. Dit åkte vi i onsdags. Stannade vid Dovhjortarna som var säkert ett hundratal som sprang omkring. "Jag är inte imponerad" sa hon och vände ryggen till! "Det är ju förfan ett staket emellan och du har mej i koppel, tror du jag är dum eller?" Suck...jag känner mej överlistad!


"Ge mej en glass istället för att släpa runt mej i denna parken"

Men älgara då! Det var ju dom hon spårade på GMBK:s tävling, när vi hamnade på en golfbana tee 11. Dom måste väl ändå vara spännande att möta! Jag planerade noga hur jag skulle göra när vi var uppe för den långa backen till älghagen och hoppades att där inte skulle finnas fler åskådare. Vi var helt ensamna och va fasen så stora dom var...där stog två stycken och käkade på inlagda grenar. Näää...sa Kola..jag är inte imponerad nu heller. Det samma sa älgarna, dom stog tio meter bort och sket fullständigt i Kola. Stank gjorde dom så att det sved i näsan men det sket Kola i! Hon satte sig vid stängslet enbart för att jag sa det så att jag fick föreviga Kola på ett foto ihop med älgar...även om dom var bakom ett staket!


Älgar! Och?

Jag började ge upp! Vi gick ner till barnhagen. Där var det en massa djur som småungar får gå in till. Getter med killinga, hängbuksvin, kaniner och en massa annat matnyttigt för hund. En get med två killingar gillade inte Kola som stog utanför staketet och tog sats med jättehornen så det small i staketet. Läskigt sa Kola och backade! Många hundar mötte vi också, Kola tittade inte på dom, sträckte bara näsan i vädret och gick vidare. Sen kom det ett helt gäng med ungar som ville klappa den fina schäferhunden, en av dom hade en glass i handen, det tog en sekund så hade den ungen ingen glass i handen! Kola missar aldrig rätt tillfälle:-) Efter tre timmar i Slottskogen så vet jag att jag har en social hund som inte bryr sig om vilda djur, andra hundar eller skolklasser. Men va fasen hjälper det mej när vi tävlar?

Nu har jag i alla fall en plan! I morgon ska vi till Lerum och spåra det spåret vi missade sist på tävling. Jag är innerligt tacksam mot denne spårläggare vid namn Marita som åter igen lägger detta spår för att hjälpa mej. Är så impad av att det finns så snälla människor så att jag själv börjar fundera på att bli lite snällare. Hon kommer gå med mej i spåret och då kommer jag även se var det gick fel. Tack Marita från Lerum BK, jag är skyldig dej en tjänst!

På onsdag har en annan vänlig själ fixad blod och rådjursklöv för att lägga över ett entimmars gammalt personspår som vi ska gå. Jag ger mej inte för än jag har fixat även denna "problemhund". Återkommer om resultatet!