Carina Romland

Hämtade bilen igår på verkstaden efter att Mats hade bytt vattenpump (eller va det va). Gick på ett par tusen! På eftermiddagen hade jag fått tid hos han som skulle fixa klimatanläggningen. Bilen fick stå i garagen fram till dess eftersom det inte finns en möjlighet att vistas i den i värmen som bilen har både utefrån och innefrån.

När jag kom ner i garaget ser jag att det är alldeles blött under bilen, allt som Mats hade hällt i den hade den släppt ut igen på bara ett par timmar! Körde ner till Mats på verkstaden men han hade slutat för dagen. Typiskt! Fick ringa till "klimatsnubben" och avboka tiden. In med bilen i garaget igen precis innan den var på väg att började koka.
I morse hällde jag i lilla bilen en colaflaska med vatten och skyndade mig ner till verkstan. Vattnet stog som en kaskad under till nånstans. Mats konstaterade att det är vattenpumpen....igen! Han bara suckade och skakade på huvudet. I skrivande stund står fortfarande bilen där.

Kola har kliat sig mungipan en tid och jag har trott att det var någon fästing men jag har inte sett något. Igår tittade jag lite rärmare och ser att en kindtand är helt trasig. Hur kunde dom missa den vid operationen? Tittade dom inte igenom hela munnen på henne? I morse fick jag ringa till kliniken så dom ska prata med tandläkaren så får jag väl snart en ny tid. $-$-$. Eländet verkar aldrig ta slut.

Han med BMW,n lyser med sin frånvaro, han är väl glad att han kom undan med livet i behåll! Många har undrat om nedanstående historia är sann, ja, vartenda ord är sant fast jag glömde skriva att jag studsade in i räcket när jag skulle parkera nere vid verkstan, släppte upp kopplingen men hade glömt att lägga ut växeln. Är kanske snart dags för hemmet! Om dom vill ha mig där, jag kan säkert hitta på både det ena och det andra där också.

Är livrädd för att springa på honom med BMW,n på stan så nu har jag färgat håret nästan svart och klippt mig. Jag kommer nu mer alltid att gå med mörka solglasögon. Kanske kan förändringarna ta mig ur detta stim av oflyt.

Igår var jag så upprörd över allt som händer just nu, så för att lägga min konsentration på något jag kunde kontrollera (de andra kan jag ju inte rå för) så bestämde jag mig för att ta i tu med klädkammaren. Där inne såg det ut som ett slagfält. Jag drog ut allting som låg på hyllor, golv och hängde på galgar. Varför spar man på kläder som man aldrig använder? Varför har man en sån där förhoppning om att man inom snar framtid ska komma i dom där snygga jeansen av storlek 38 som man använt 2 gånger. Eller den där jackan som det fattas en decimeter tyg framtill för att kunna knäppa den!

Det är väl bara att gilla läget och acceptera att man har växt till sig, så allt det där med storlek 36 - 38 och en del 40 åkte ner i två svarta sopsäckar. Har fortfarande en liten förhoppning om att jag ska kunna ta mej i storlek 40....i framtiden. Jag hittade även kläder som jag inte hade en aning om att jag hade. Bl.a ett par görsnygga shorts av storlek 38 där prislappen fortfarande satt kvar! Det sved i själen och gjorde mig inte precis mindre deprimerad.

En sopsäck fyllde jag med gamla skor och kängor som jag inte fattar varför jag har spart, dom tar ju bara en massa plats. Ett par jättesnygga pumps storlek 38 som jag använt en gång och fick skoskav av. Varför köpte jag dom? Min skostorlek är ju 39. Borde ju ha fattat att inte fötterna krymper! Just nu känns min klädkammare som en balsal, den är nästan helt tom så när som på träningoveraller, reklamkläder, hundjackor, kepsar och några par jeans av märket större. För fötterna finns gummistövlar, kängor och två par slitna tennisskor.

Nu ska jag ringa Mats och höra om bilen är klar så jag kan åka till soptippen med de tre säckarna. Risken finns ju annars att jag börjar rota igenom dom igen för att se om det kanske finns nåt att spara ifall man skulle ta sig ner till storlek 38 igen.

Hej svejs...