Carina Romland

Den började med att jag knappt kom ur sängen, så jäkla ont i ryggen. Har ju suttit på häst vid två tillfällen den senaste tiden. Jag får nog acceptera att det inte går. Har fått stå på en stol för att över huvudtaget komma upp. Men men, sånt är livet jag får nog låta bli att ens försöka känns det som. Annars sken solen här idag för ovanlighetens skull! Fram på förmiddan så hör jag ett brandlarm tjuta i huset så jag kikade runt och såg att det vällde ut rök från en obestämbar lägenhet. Samtidigt bankade det på min dörr och där står en kille som säger att det brinner och att han har ringt brandkåren. Då såg jag att det var hos Karin. Kastade mig på telefon och ringde till Englas Karin som hade jobbnummret till denna Karin (varför skall alla ha samma namn?) Efter en stund ringer Karin panikslagen och skriker "Har du ringt ambulansen?!" Va? Lägenheten var ju tom och jag tror inte ambulansen kommer för tre katter som fanns där inne.

Ambulansen kom i alla fall och även Karins mamma med dörrnyckel så dom gick upp och öppnade men det gick inte att gå in för all rök. Strax därefter kom brandkår och polis. Branddykare med masker gick in och fann en brinnande fåtölj med kläder, dessa slängdes ner på gården. Efter allt var släckt och fönster öppnats började man leta efter kattern i det läget kom Karin och Robert springande och ganska snart hittade dom alla katterna oskadda men säkert skärrade. Alla på gården var skakade och att det fanns så många som bodde här hade jag inte en aning om, man ser ju aldrig någon här annars! Orsaken till branden var en hallogenlampa som hade ramlat ner i fåtöljen, kanske nån katt som puttat ner den. Själv har jag ingen sådan lampa och efter detta kommer det heller aldrig in någon.

Kola träffade på en katt härom dagen, hon ville fram och hälsa. Hon gillar katter och har en del kattkompisar så hon förstår ju inte att alla inte är snälla. Denna katten hade inte alls lust att hälsa utan rev henne i ögat så hon skrek till och springer blinkande mot mej. Först såg jag ingentin men dagen efter så var ögat illrött och hon ville inte öppna det riktigt. Hade droppar hemma som jag la i och då pep hon till. När jag tittade närmare så ser jag halv cm. lång reva i det bruna på ögat, det ser ut som > . Hoppas det läker och inte blir något skit med det. Droppar två gånger om dagen nu.

Nu ska jag lägga mig raklång i sängen med bena upp och vänta på att ryggpillrerna ska värka.

Tjing....

Lilla prinsessan underbar - Kaymix Easy har gått över regnbågsbron endast 8 månader gammal. Hon som redan i valplådan hade så många namn. Bulldozern, filmstjärnan, den lilla röda. Hennes höfter höll inte längre, hon kunde inte gå utan att ramla omkull. Hur kunde det bli så? Jag som hade kollat så noga innan jag parade Kola med Exxon. Allt såg så bra ut och jag tänkte att det sista som kunde ske var att någon skulle få ett så gravt höftledsfel.
Men moder natur ville annorlunda. Easy fick leva ett underbart liv sin korta tid på jorden. Hon var otroligt älskad och och väl omhändetagen, levde ett fantastiskt liv på landet med andra hundkompisar. För mig var/är Carina och Christer de perfekta valpköparna. Jag lider med dem.

Jag minns när jag skulle röntga Kola's leder. Jag hade blyförklädet på mig, stog vid hennes huvud och tittade ner i hennes trötta drogade ögon och tänkte, min gud låt det inte vara något fel på henne. Röntgenassistenten frågade varför jag grät. Å förlåt, sa jag och torkade tårarna. Fast i mina tankar fanns endast "tänk om det är något gravt fel".
Hur fattar man ett beslut om att låta leva eller dö? Hur kan man som en normal människa påta sig bödelns makt över djuret?  Hur vet man att hon inte kan leva med ett fel? Hur vet man att det är dags för en hund att dö? Hur skulle jag kunna överleva utan min älskade Kola? Kola hade inga fel på sina leder. Men jag vet att en dag kommer vi ändå stå där Kola och jag. Leva eller låta dö. Den gången vet jag, då står det i hennes ögon. Själens spegel.

Den gången ska jag låta henne gå även om det är med tungt hjärta och stor sorg. Men hon kommer alltid finnas kvar och jag vet att vi träffas igen. Tillsammans med Mojjan, Sotis, Häxan, Fonzie, Kay, Santa, Jatzie, Annie, Calle.
Att låta dö är ett beslut som man aldrig vänjer sig vid - Det är lika sorgligt varje gång. Hundar kommer till oss för att vi vill ha dem, inte för att de vill ha oss. Därför måste vi se när hunden säger - Det är dags nu, jag vill inte mer. Oavsett om det är en ung eller gammal hund. Men när man står där med den lilla valpen är det så lätt att tänka att detta ska vara för evigt. Easy,s ögon sa det - Det är dags nu, låt mig gå.

Det spöregnar ute idag. Det är bra för jag ska gå ut och mina tårar kommer döljas i regnet. För hur förklarar man för någon som inte förstår baksidan av hundägandet? Varförför gråter du? En hund är död! Jaha, bara en hund...

Sänder mitt djupaste deltagande till Carina & Christer - Gråter med er!

När jag såg Sanna och Nike's tjänstetecken så blev jag eld och lågor. Precis mina färger, svart och rosa. Ett sånt ska jag bara ha. Kastade mig över telefon och beställde ett snabbt som ögat. I dag fick jag det....det är så fiiint. Svart, glattit tyg med knallrosa text. Så nu har jag också anmält mig till en massa tävlingar,  jag hoppas att Kola och jag kan nå upp till texten på tjänstetecknet.



Tjingeling...

Eftersom ägaren till hunden på "bilden" inte hade rätt till den så har hon nu skickat mig ett par bilder jag får anväda. Jatz blir i dagarna 12 år men kan fortfarande gapa å skälla! Hans kompis katten har tagit efter:-)

Här kommer bilderna som ägaren själv har tagit!


En gammal man kan också! Jatz 12 år


Precis som kompisen, katten Jojje

Tack Gun-Britt, jätteroliga bilder. Tråkigt att jag inte fick använda bilden på Jatz som ung.
Men det är som det är! Min Jatz (Jatzie) gick över regnbågsbron för många år sedan. Är säker på
att dom så småningom möts på andra sidan. Dom har ju så fina namn och är av en så utmärkt ras:-).

Sänder en kram till Jatz, Jojje och deras matte!

Tjing...

Elza är 8 månader och Kolas valp. Ni som följde valpbloggen kommer säkert ihåg henne som "dränfia". Valpen som fick stopp i en spottkörtel 2 v. gammal. Av detta syns ingenting idag. En mer okomplicerad valp får man leta efter. Hon vrider på skallen när man pratar med henne och försöker verkligen förstå vad man menar. Hon fattar snabbt och är otroligt lydig. Går inte fram till hundar eller folk som vi möter men om dom pratar med henne så blir hon till sig av lycka. Hon går för det mesta lös. Kommer direkt på inkallning, lägger och sätter sig på avstånd. Ett riktigt A-barn:-) Redan när hon var bara 4-5 veckor så sa jag "Elza är smart" och det är hon verkligen. Samtidigt är hon framåt och rolig fast inte Kola alltid tycker det.

Här kommer ett litet bildsvep.


"Mamma, lovar du att hon åker på måndag!"


"Svara då! Säg att du lovar! Du sa ju att vi hade sålt henne!"


" Inte ens mina märgben får jag njuta av utan att ha henne dreglande vid sidan".


"Men mamma, vilka stora, vita tänder du har!"


- "Mamma, självklart underkastar jag mig, har läst i en bok att man ska göra så här".
- "Men guuu...är det inte måndag snart!".


"Äntligen visar hon sin plats...nedanför mej"


"Jaja...kan väl ändå erkänna att hon är ganska lik mig, åt minstonde när det gäller vattenplask".


"Jaja...det var då det...då va hon ju åtminstonde söt"

Om sanningen ska fram så gillar Kola fortfarande Elza. Hon är en så otroligt förstående mor....trots att hon är en hund! (taget får tjuren Ferdinand på julafton...fast det var ju en ko:-).

Elza har verkligen fått mig till gapskratt, när jag pratar i telefon så brukar jag gå omkring i lägenheten, efter mig har jag Elza med en fotboll i munnen som hon stöter i mina ben samtidigt som hon morrar och halvskäller. Vi har kört uppletande och spår. I söndags fick hon kampa med skyddsfiggen Jörgen....det gillade hon. På söndag blir det en sväng skydd till:-) Tur att hon är så snäll så förhoppningsvis blir det blir inga problem för ägarna sen. Elza är verkligen en mycket trevlig vovve. Fast på måndag åker hon hem, det har jag lovat Kola!

Tjing....

Idag har jag, Karin Kola och Engla varit på Storvallen. Alltså hemma hos Jörgen och Karin och tränat skydd. Dom har en jätte-manege att träna i. Engla 8 månader tyckte detta var gööörkul! Att få bita och morra samt kampa till sig den där bitstocken. Detta är hennes grej! Hoppas Karin också tyckte det var kul och vill satsa den träningstid det tar. Vi får väl se hur det blir.

Kola fick också damma av gamla kunskaper och biter bättre nu än innan valparna. Måste bara får ner henne i lite vikt så hon orkar hoppa upp efter ärmen. Hälsade på alla hästarna i stallet också kontaterar dock att det inte är något jag vill tillbaka till. Leriga hagar och skitiga hästar och täcken. Men det är mysigt snusa mule ibland:-) (i brist på andra mular).

Fortfarande har vi riktigt skitväder här. Blåst och regn, det är så tråkigt.


Här skulle det ha varit en bild men den är borttagen:-)

Tjing...